Jag har arbetat med ledarskap i många år, som rådgivare, utbildare och idag som VD. Men jag har nog aldrig sett förutsättningarna förändras så snabbt som nu. Gallups nya rapport State of the World’s Emotional Health 2025 bekräftar det jag möter dagligen i organisationer: människor är tröttare, mer oroliga och mer känslomässigt ansträngda idag än tidigare. Det gäller både chefer och medarbetare.
Det gör någonting med ledarskapet.
Jag har den stora förmånen att få stötta många ledningsgrupper. Två saker ser jag ofta i ledningsgrupperna som både utmanar och möjliggör framgång:
1. Ett enormt ansvar.
2. En enorm trötthet.
Och mitt i detta består chefens uppdrag, att få med sig människor att följa i den riktningen organisationen ska gå. Vi som chefer behöver ta ansvar för beslut, samtidigt som vi ska hantera de många känslolägen och stundtals känslostormar som kommer.
Det är i de stunderna jag märker hur avgörande emotionell intelligens är. Dvs din förmåga att både ta in andras emotioner och hantera dina egna på ett rationellt och bra sätt. Att förstå när känslorna styr dig åt fel håll, och förstå när de styr dig åt rätt. Det är ett extremt viktigt verktyg tror jag för att lyckas i ledarskapet nu och framåt.
Emotionell intelligens är inte detsamma som att vara snäll, omhändertagande eller konflikträdd. För mig handlar det om:
- Att kunna läsa vad som pågår i rummet, även när ingen säger det högt.
- Att stå stadigt när någon blir arg, rädd eller uppgiven.
- Att kunna fatta svåra beslut utan att tappa respekt för människorna omkring dig.
- Att bära känslor, både sina egna och andras, utan att känslorna styr dig.
Det här är inte alltid enkelt. Jag är den första att säga att jag själv inte på något vis är perfekt. Men jag försöker och jag lägger kraft på att ”sitta på händerna” och härbärgera.
Min erfarenhet av att stöttat många stora och små organisationer är, att effekten av att inte orka hantera känslolägen verkligen kan få oss att leda fel. Besluten tenderar bli smalare och ha en svag koppling till långsiktiga konsekvenser eller långsiktig strategi, relationerna inom organisationen bli kyligare, och tilliten mellan ledande funktioner och medarbetare minskar.
Rapporten som Gallup släpper om emotionell hälsa ser jag hända i de organisationer jag och mina kollegor stöttar.
Om jag ska sammanfatta Gallups rapport så säger den att:
- 39 % upplever oro en vanlig dag.
- 37 % känner stress.
- Kvinnor rapporterar mer oro, smärta och stress än män.
- Samtidigt fortsätter en majoritet att känna respekt, glädje och skratt (och det är ju tur!).
Och om jag själv skulle sätta fingret på det som jag ser i vardagen så är det faktiskt precis så: människor är trötta, men hoppfulla. Man är pressad, men oftast lojal. Jag ser som rapporten visar att många är oroliga för nutid och framtid, men fortfarande kapabla till skratt och värme. Jag tänker att många av oss som människor ändå är resilienta.
Och det är i alla dessa känsloyttringar vi är med om på en arbetsplats som ledarskapet prövas. Chefens uppgift kan inte vara att ta bort all oro. Jag tror snarare det är vår uppgift att visa på trygghet och stabilitet, och därmed skapa dialoger där man kan uttrycka oro och få möjlighet att tillsammans som ett team hantera den.
Så, min spaning som VD är att vi går in i en tid där vår förmåga att uttrycka, hantera och ta emot känsloyttringar blir strategiska. Vi har en tid där människors mående starkt påverkar hur organisationer fungerar. Och i den tiden måste vi som leder vara lika skickliga på dialog som på budgetuppföljning.
Jag tror inte att framtidens ”bästa” ledare är de som alltid har svaret på alla frågor som skapar oro och stress. Jag tror däremot att lyckas som chef och ledare handlar om att orka stå kvar när andra tvekar och att verkligen lyckas fatta beslut utan att tappa empati. Helt enkelt att våga vara människa, utan att tappa riktningen på uppdraget.
Margareta Svaneby
VD Starck & Partner
