Har du hört talas om funktionell dumhet? Begreppet myntades av Mats Alvesson, professor i organisation och ledning på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, och kom till bredare användning när han och hans kollega André Spicers bok Dumhetsparadoxen: den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar, kom ut 2018. Alvesson har sedan dess ständigt varit i ropet och har återkommande varnat för att dumheten i våra organisationer breder ut sig explosionsartat.
Funktionell dumhet handlar kortfattat om att mycket smarta personer ofta går med på att göra mycket dumma uppgifter i sitt arbetsliv.
Alvesson understryker att funktionell dumhet kräver begåvning och att denna specifika typ av dumhet ofta uppmuntras i arbetslivet för att den bland annat skapar sammanhållning och teamkänsla. Man utarbetar styrdokument, riktlinjer och diverse målprogram och visar på så sätt att man är en lojal och tillförlitlig lagspelare. Det kan handla om att lägga orimligt mycket tid på ett värdegrundsarbete med alltför vaga och otydliga begrepp som inte är praktiskt förankrade i vare sig beteenden eller resultat. Det kan också handla om övertron på att ledarskapet ska ordna och stå till svars för det mesta utan att medarbetare i någon större utsträckning skolas i att tänka kritiskt och ta ansvar. Man lägger energi på att se till att allt blir formellt rätt och i enlighet med regelboken utan att ha tid för en bredare utblick på vad tillämpningen egentligen leder till i det större perspektivet.
Den funktionella dumheten handlar inte sällan om ett sorts säkerhetsbeteende där allt i verksamheten ska gå att granskas utan att fällas, men där nyttan av de konkreta resultaten och utkomsterna av utförandet kommer i andra hand eller tredje hand. Det ska se rätt ut, men frågor om vad som är förnuftig eller meningsfullt får begränsat utrymme. Riskminimering och formalism går framåt, medan det personliga ansvarstagandet hamnar i bakvattnet. I slutändan handlar den funktionella dumheten om slöseri med tid och resurser och en anledning till detta är att begåvade människor inte ställer tillräckligt kritiska frågor kring mening, värde och betydelse av sina uppgifter och uppdrag. Dumhetsparadoxen består alltså å ena sidan i att begåvade människor inte i tillräcklig utsträckning får användning för sin tankeförmåga i arbetet, å andra sidan att dumheten blir funktionell och betalar sig.
Alvessons kritik är svidande och inte helt lättsmält alla gånger. Den som vill läsa hans böcker på temat bör kanske försäkra sig om att ha en diskussionspartner för att kunna ventilera eventuella reaktioner. Den större frågan är dock värd att i stillhet fundera på: ger mitt arbete och mina uppgifter meningsfulla resultat till andra, och känner jag själv meningsfullhet i det jag gör? Frågan om meningsfullhet de facto är relevant för hela organisationer liksom för samhället i stort, men är inte minst av betydelse för den enskilda individen. Att se konkret relevans i det jag gör om dagarna kan till syvende och sist ses som en fråga om motivation och välmående. Kanske kunde vi förbättra hälsa och engagemang på våra arbetsplatser om vi vågade ställa frågor om de dagliga uppgifternas meningsfullhet och innebörd? Att uppleva tydlighet i arbetet och att se mening och resultat, är skyddande faktorer som i längden bidrar till att skapa ansvarstagande, arbetsglädje och engagemang.
Kanske finns nu också en möjlighet till ökad reflektion i våra organisationer, i form av den pågående pandemin som skakat om gamla tillvägagångssätt och ingrodda vanor, och som ju också med nödvändighet lett till ökat ansvarstagande på alla nivåer.
Lästips för påsken blir någon av Alvessons böcker. Han har inte patent på sanningen, men säkert kommer läsningen att stimulera nya och kreativa tankebanor i någon riktning.
Vi önskar en riktigt glad och vårskön påsk!